Den som håller någorlunda koll på internetvänstern (främst på Twitter och Instagram) kan inte ha missat den infekterade debatt som förts om klassbegreppet sedan Instagram-kontot @klasshat fick gästa staffettkontot @kvinnohat för några veckor sedan. De förde fram en liberal klassanalys där "medelklassen" (som inte definieras något vidare) är den normsättande och förtryckande klassen. (Läs Vilma Bolding och Olof Björk om varför denna klassanalys är fundamentalt felaktig) Vilken klass man känner sig som, hur man identifierar sig själv, ens utbildning och hur kulturell man är bestämmer ens klasstillhörighet. Känslorna går alltid först.
Samhället och dess offentliga debatter utgår ifrån nyliberala premisser, på grund av de senaste decenniernas nyliberalisering som skett både ekonomiskt och ideologiskt. Känslor och värderingar är det viktiga, allt tar man ner på individnivå. Det är något vi ser i både partiledardebatter och fikarum. En sjuksköterska startade ett eget vårdföretag som lyckas, därför är etableringsfriheten feministisk, den här småföretagaren tar ut vinst OCH ger eleverna en bra skolgång, därför är vinster i välfärden bra. Samtidigt vill stora stygga statskramande vänstern att hen ska straffas. Vad detta i slutändan gör är att ignorera de bakomliggande strukturer, och klasskampen (uppifrån och underifrån) som påverkar oss varje dag.
Klassismanhängarna säger att den marxistiska klassanalysen (arbetarklass mot överklass) är förlegad, arbetarklassen (odefinierad klass, men förmodligen de som jobbar i fabrik, vården eller i gruvan) företräds inte av alla medelklassmarxister som alla verkar ha akademisk utbildning, arbetarklassen är något fundamentalt annorlunda som de här marxisterna inte förstår sig på. Ett snäpp ner på samhällsstegen hittar vi underklassen (ännu en odefinierad klass, men verkar vara de arbetslösa och utförsäkrade). De som förtrycker är medelklassen, dvs alla de som har en akademisk utbildning och en medelinkomst. Deras privilegier och de normer som de sätter ska avskaffas i klasskampen. Överklassen pratas det inte om överhuvudtaget, den finns inte i denna vänsterliberala världsbild. Vad är då problemet med detta? Är inte upplevelser, känslor och personliga historier viktiga för oss? Svaret är ja, men de hotar inte kapitalismen.
När vi börjar med en känslodebatt rör vi oss bort från en av de viktigaste synsätten vi har i klasskampen, nämligen att strukturella processer sker hela tiden, vare sig vi tycker de är bra eller dåliga, och vi kan inte ställa oss utanför eftersom de är just strukturella, de påverkar oss i skolan, på jobbet, på partilokalen och i våra egna hem. Det finns inga rum vi kan gå in i där strukturen inte är oss hack i häl. Motsättningen mellan arbetarklassen (som består av alla som måste lönearbeta för att överleva) och överklassen (de som kan leva på att andra arbetar åt dem) är inte en motsättning skapad av marxister, det är en motsättning skapad av det kapitalistiska systemet. När vi rör oss ifrån det strukturella synsättet och istället börjar prata enskilda individers känslor och andra "klasser" än just överklass och arbetarklass pågår strukturernas processer i bakgrund, glatt vetandes att vi inom arbetarklassen bråkar med varandra istället för att enas mot överklassen. En marxistisk klassanalys innebär inte att man ser lokalvårdaren som städar arbetsplatsen som jämlik civilekonomen som sitter vid sitt skrivbord på samma arbetsplats. Något sådant hade varit absurt. I stället ser man att de i slutändan båda tjänar på en socialistisk politik. Att prata om att civilekonomen ska få sina privilegier som "medelklass" avskaffade leder oss till ett klassamarbete, som sätter oss i en marginellt bättre position än den vi började i. Det vi ska göra är att avskaffa klassamhället för att bygga ett klasslöst samhälle, där vi äger allting gemensamt.
"From the moment when the bourgeois demand for the abolition of class privileges was put forward, alongside it appeared the proletarian demand for the abolition of the classes themselves"-Friedrich Engels
