Terrorlagens baksida

Det har länge varit snack om hårdare terrorlagar i Sverige. Folkpartiet ville förra året förbjuda terrorträning, och nu vill regeringen göra det förbjudet att åka på terrorresor (och med terrorresor syftar man på resor för att ansluta sig till IS). Och, visst, ingen vill att folk ska ansluta sig till den värsta fascistarmén i modern tid, men en sådan lag skulle ha stora brister.

Vem är egentligen terrorist? Vem avgör vilka organisationer eller individer som kan stämplas som terrorister? När USA bedrev sitt stora krig mot terrorismen i början på 2000-talet var det tydligen hela Afghanistans och Iraks civilbefolkning som var terrorister. Innan det var det de demokratiska och socialistiska krafterna i Latinamerika som var terrorister, eftersom de hotade USA:s intressen i landets egna "bakgård".

Jihadister är onekligen terrorister, de mördar, våldtar och plundrar vart de än drar fram, men från europeiskt och amerikanskt håll vill man även få det till att även progressiva krafter som strider mot jihadisterna är terrorister. När jag skriver detta (19 juni, 2015) har den kurdiska gerillan YPG/YPJ tillsammans med delar av Free Syrian Army rensat regionen Gire Spi (Tal Abyad på arabiska) i Rojava från Islamiska Staten. Detta med hjälp av organisationer som PKK, Kurdistans arbetarparti, som är terrorstämplat av väst. Från västs sida har man hyllat de gerillor som kämpat mot IS, men när svenska politiker, så som socialdemokraten Evin Cetin synts på bild med PJAK, en iransk del av PKK, har fördömandet från Sverige varit enhälligt.

Den nya terrorlagen skulle onekligen slå mot progressiva organisationer som kämpar mot förtryck i tredje världen. PKK, YPG/YPJ, PFLP, Peshmerga, listan kan göras lång. Vi ser även att länder som har hårdare terrorlagar inte hindrar fler från att ansluta sig till organisationer som IS, de har bara en hårdare övervakning och skepsis mot sin egen muslimska befolkning. Problemen med en befolkning som ansluter sig till mördargäng utomlands ligger inte främst på en slapp lagstiftning, utan har sin grund i komplexa sociala problem. Det är de sociala problemen som måste angripas för att förhindra jihadistresor utomlands, och de problemen kan man inte lagstifta bort.

Sveriges sekulära skator

Var tredje präst i Svenska Kyrkan har ombetts att tona ner pratet om Gud vid bröllop rapporterade SVT i dag. I det sekulära Sverige har man inget till övers för en religion som man bara vill komma åt för dess fina byggnader.

När den sedvanliga debatten om skolavslutningar i kyrkan kommer upp varje år så tas samma argument upp från de föräldrar som vill ha en skolavslutning i kyrkan, nämligen att det är "så fint". Lokalen är ju så himla vacker, då är det ingenting som kan stå i vår väg för att fylla rummen med föräldrar som tittar på sina små fina barn genom sina mobilkameror. Faktumet att icke troende, judiska, muslimska barn, ja listan kan göras lång, inte kan delta i avslutningen, som ska vara för alla elever, bekymrar inte de här trevliga småbarnsföräldrarna ett skvatt, trots att om man frågar dem så kommer de svara att skolan självklart ska vara en plats fri från religiöst inflytande.

Ja, det där med religion, det är ju bara en kvarleva från medeltiden som har lämnat oss fina kyrkor där vi kan klampa in med våra gyttjiga kängor och slänga upp fötterna på altaret. I det så otroligt toleranta och sekulära Sverige finns föga respekt för religiösa platser och deras betydelse för troende. Man kan utan ett uns skam säga åt en präst att tona ner pratet om Gud när man själv valt att gifta sig i Hans hus, samtidigt som man vill döpa sina barn och få dem konfirmerade.

Kyrkan och dess estetik är en blänkande uppsättning silverskedar, och likt skator dyker föräldrarna ur det svenska mellanskiktet in och fångar upp besticken, berövade av all kontext och betydelse, för att för evigt förvaras i deras bo, byggt på den goda självsynen och acceptansen.

Tiggeriförbud: den enkla lösningen på det svåra problemet

I sin sista Fokus-krönika Till symbolpolitikens försvar skriver min namne Thomas Engström om att införa ett förbud mot tiggeri. Reaktionerna har varit de förväntade från alla håll och kanter, en upprörd vänster, en retweetande brunhöger, och en ljusblå höger som håller tyst. På Twitter har kritiken haglat mot faktumet att det har utgåtts från hur man själv känner när man går förbi tiggaren som skramlar med sin pappmugg, i stället för att sätta sig in i någon annans perspektiv. Men faktum är, oavsett vad man tycker om det, att det är såhär folk känner, och då är steget till att vara för ett tiggeriförbud inte så långt. För även om Thomas Engström skriver att en sådan lag förmodligen skulle bli helt verkningslös (med en parantes om synen på statens rätt att lägga sig i frivilliga ekonomiska transaktioner mellan privatpersoner), så finns den falangen som vill ge polis och stat i uppgift att rensa gatorna på tiggare med hänvisning till ett förbud. Den enkla lösningen är det enkla svaret på det svåra problemet.

För ett förbud mot tiggeri är den enkla lösningen, en lösning som ingen ifrågasätter hur den kommer gå till, frågan om finansiering och administrativa uppgifter skyfflas bort från samtalet, trots de omfattande omställningarna detta skulle innebära. Det handlar om att skicka signaler, sägs det, men till vem är fortfarande oklart.

Margit Richert tweetade samma dag om att ge varenda tiggare socialbidrag för att sedan skicka räkningen på de här socialbidragen till de länder som tiggarna kommer ifrån, vilket också är en symbolpolitisk handling, men en som vänstern har att lära av. Det är en lösning som får tiggare att leva på något annat än existensminimum, att erbjuda dem ett alternativ till att sitta på gatan, en enkel lösning som någon räknenisse på något departement någonstans kan få räkna ut detaljerna på.

Vi kan skrika på EU:s hjälp för att sätta press på Rumäniens regering att sluta behandla medborgare som om de vore boskap, och vi kan bli hesa av våra rop på att Rumänien ska betala tillbaka en nota för medborgare de inte ser som sina egna, men faktum är att EU inte kommer vilja pressa ett medlemsland på något annat än ekonomin och Rumänien kommer glädjas åt att vi tar hand om deras medborgare. Varför gör vi detta då? För att ta hand om utsatta människor i vårt eget land, och för att erbjuda vår egna enkla lösning som det enkla svaret på det svåra problemet. En lösning där detaljerna kan vänta.