Är EU ett identitetspolitiskt projekt?

Bloggförord

Den här texten skrevs som mitt projektarbete på Ung Vänster Skånes sommarakademi 2015. Anledningen till varför jag valde det här ämnet var för att jag såg bland annat förläggaren Staffan Lundgren prata om EU som ett identitspolitiskt projekt, något jag inte förstod vid första åtanke, därför var det naturligt att reda ut detta för mig själv när det kom till att välja projekt på sommarakademin. Stort tack till Staffan Lundgren och Jakob Lewander, vars ovärderliga litteraturtips gjorde det här arbetet möjligt, och tack till alla deltagare på Ung Vänster Skånes sommarakademi, som kommit med intressanta synvinklar i frågan.

Förord

När jag skriver det här förordet (13:e juli 2015) är det europeiska projektet, EU i en djup kris. Grekland har med sin vänsterregering ledd av det vänsterpopulistiska partiet Syriza orsakat fullständigt kaos i trojkans (EU-kommissionens, ECB:s och IMF:s) led, då man sagt nej till nedskärningar och privatiseringar, sedan sagt ja, och gått fram och tillbaka. Under dagen har hashtagen #ThisIsACoup florerat på social media, som en protest mot de nya krav som EU lägger fram till den grekiska regeringen, varav flera skulle inskränka på Greklands nationella suveränitet. Många tvivelaktiga figurer är inblandade i detta ekonomiska krig mot Grekland, däribland Wolfgang Schäuble, Tysklands finansminister, som sitter i bolagsstyrelsen för Institution for Growth, en fond som tjänar grova pengar på EU:s förslag till grekerna och Guy Verhofstadt, Belgiens före detta premiärminister och ledaren för den liberala EU-gruppen ALDE, samt styrelsemedlem i bolag som vill privatisera vattentillgångarna i den grekiska staden Thessaloniki.

Syrizas agerande har gått mot den västerländska ”enda vägens politik” vars idéer och ekonomiska politik har genomsyrat varenda europeisk och nordamerikansk regering sedan Berlinmurens fall 1989, och därmed även utmanat idén om ett enat Europa under EU-flagg. För det måste de straffas, av EU, av trojkan och av kapitalet. Högerns ideologiproduktion har trätt ut från mörkret, från DN-uppslag om grekernas påstått låga pensionsålder och liberala debattörers instick om det grekiska folkets lathet, till ett storskaligt propagandakrig med svartmålning av ministrar och hela landet. Detta, från vänsterhåll, bisarra agerande är inte för att EU och högern hatar grekerna, en fälla vi lätt kan hamna i. Tron på unionen har börjat krackelera i grunden, med skyhög arbetslöshet i södra Europa och en engelsk konservativ premiärminister som öppnar upp för att lämna den Kol- och Stålunion som England varit en så stor drivkraft i.

Syfte och frågeställning

Den här texten ämnar att beskriva byggandet av en europeisk identitet med EU och EMU i grunden, för att möjliggöra en djupare analys av det europeiska projektet runt om i Europa och ge förklaringar till EU:s agerande och de olika europeiska institutionernas olika funktioner, samt att besvara frågan ”Är EU ett identitetspolitiskt projekt?”

Historien om en identitet

Europa har utöver referenser till de antika grekiska demokratierna och kanske en instickare om digerdöden definierats utifrån att det inte definierar sig som något annat existerande. Europa är inte det orientaliska Asien, det kristna Europa är inte som det muslimska Mellanöstern och så vidare.

Bilderna av den andre, det som man inte har definierat sig som, har varit och är spegelbilder av en europeisk syn på omvärlden, präglade av orientalism, koloniala stereotyper och rasism. Mellan islam och kristendom har en stor hotbild målats upp i samband med det Ottomanska rikets expansion på Balkan, och denna ”turkiska fara” målades upp som det största hotet mot kristendomen och de kristna värderingarna i Europa, något som blev svårare och svårare att hävda vartefter det uppenbarade sig för det ockuperade Balkan att det ottomanska styret visade respekt för olika monoteistiska religioner.

I detta propagandakrig blev Europa synonymt med en kristendom under hot från externa krafter, så som det Ottomanska riket. Europa var inte Europa, utan Europa var kristendom. Man såg det som att Europas kristna var enade mot det ottomanska hotet, en enighet som sedan helt försvann under det trettioåriga kriget, där spänningarna mellan katoliker och protestanter kom upp till ytan och resulterade i massiv blodsutgjutelse. Det religiösa projektet var inte längre en enande faktor för Europa, men religionens misslyckande lade grunden för en annan idéströmning, Upplysningen.

Upplysningens nya gränser

Bo Stråth skriver i A European Identity[1] att Upplysningen var det som fyllde behovet av en mer neutral benämning på det Europa som tidigare varit synonymt med kristendom. Spänningarna mellan kristendom och islam hade inte lika stor betydelse längre i takt med religionens minskande inflytande. Att bli påmind om sin kristna identitet var pinsamt och jobbigt, där blev tanken om ett Europa en mycket mindre värdeladdad idé som fortfarande uppfyllde behovet av en kollektiv identitet. Europa blev den upplysta, progressiva kontinenten, och även den kristendom som för många symboliserade efterblivenhet blev ”upplyst” och ställdes mot bilden av ett fundamentalistiskt islam i Asien och Orienten. Vissa upplysningsfilosofer, som Voltaire, såg dock en motsatt bild som förde fram en bild av tolerant Islam kontra en intolerant och förtryckande kristendom.

De geografiska gränserna för civilisationens skiljelinjer ritades om i takt med Upplysningen, från den tidigare bilden som dominerat Europa i flera hundra år, att den civiliserade världen finns i syd och de barbariska vikingarna och plundrarna finns i norr, en bild som etablerades av den romaren Tacitus runt år 270 e.Kr. I stället såg upplysningsfilosoferna motsättningen mellan väst och öst, ledda av Voltaire. Länderna i östra Europa sågs inte som en del av det civiliserade, progressiva och upplysta Europa (västra Europa), utan sågs snarare tillhöra det bakåtsträvande Asien och Orienten. Man behövde uppfinna bilden av ett retarderat öst som motsatsen till ett upplyst väst. De intellektuella som skrev om det hemska öst, som Voltaire och Rousseau, reste aldrig öst om Berlin och Schweiz respektive, trots att de skrev om öst med stor auktoritet.

Sammanfattningsvis kan vi spåra dagens orientalism och exotifiering av Asien och Mellanöstern tillbaka till medeltidens diskurs och uppmålade hot mot kristendomen från det Ottomanska riket och islam. De bilder som i stor utsträckning fortfarande dominerar vår bild av Mellanöstern och Asien är starkt influerade från de reflektioner dåtidens européer såg i områdena och de skapade xenostereotyperna, stereotyper av den andre och avbilder av reflektionerna slår fortfarande mot personer från de områdena som rasifieras i en europeisk kontext.

Under medeltiden var kristendom ett substitut för Europa, den enande faktorn och sågs som skiljelinjen mellan civilisation och barbari. Trettioåriga kriget och Upplysningens nya riktning drog nya gränser mellan civilisation och barbari och skapade nya identiteter, fortfarande med kvarlevor av de gamla orientaliska stereotyperna, men skapade även ett sorts identitetslöst ingenmansland mellan sätet för civilisation i väst och det icke-civiliserade nästet i orienten, nämligen östra Europa. Man var osäker på om man skulle räkna det till Europa, vilket det geografiskt sett tillhörde, eller om man skulle räkna det till Asien. De här stereotyperna florerar än i dagens kollektiva och intellektuella minne, och har använts i olika syften och ändamål av olika politiska krafter sedan Upplysningens dagar.

Den andres tidsålder

1900-talets första hälft symboliserar det som dagens Europa aldrig vill gå tillbaka till. Kontinentens imperialistiska stormakter startar ett världskrig med katastrofala följder, bolsjevikerna med Lenin i spetsen tar makten i Ryssland och skapar den första socialistiska staten i världen. Mussolinis fascister genomför en statskupp med stöd av den italienska överklassen, för att slå ner den ”röda faran” som var så stark i landet. Börsen kraschar 1929 och orsakar en stor depression världen över. Ett inbördeskrig härjar i Spanien till följd av en fascistisk statskupp och slutar med installationen av en fascistisk diktatur. Nazisterna tar makten i Tyskland, också de med stöd av sin inhemska överklass och påbörjar det som senare skulle bli Förintelsen. Ett andra världskrig bryter ut, och skördar ännu fler människoliv än det första. Europa delas upp, mellan de imperialistiska västmakterna och det socialistiska Sovjet, en uppdelning som inte ens Voltaire skulle kunna drömma om. Det är med detta Europa i bakhuvudet man efter Berlinmurens fall 1989 än en gång börjar prata om ett enat Europa med ett gemensamt mål – att aldrig gå tillbaka till det som fanns innan. Efterkrigstidens socialdemokrati har växt sig stark och byggt starka välfärdsapparater tack vare en klasskompromiss med en överklass som var i desperat behov av stora mängder arbetskraft för att bygga upp det som världskriget förstört. Sociala skyddsnät och samhälleliga institutioner växte sig allt starkare i takt med de olika ekonomierna i västs ständiga tillväxt. De här välmående ekonomierna kom senare att massproducera till det stadie att en kris framträdde, och krävde en ny ekonomisk politik för kapitalismens överlevnad.

 

Nyliberalismen och Europa – en kärlekshistoria

Vad nyliberalism egentligen innebär är idag tämligen otydligt. Begreppet kastas runt som skällsord i vänsterdebatten och i vissa konservativa högerkretsar. Som åskådare är det svårt att veta om det är en världsåskådning, en ekonomisk politik, eller en världsåskådning som hänger samman med en ekonomisk politik. Nationalencyklopedin definierar nyliberalism som en ”politisk och ekonomisk åskådning som utgår från den klassiska liberalismens tankar om det ekonomiska och sociala livets utveckling utan statsingripanden”[2]. En återgång till de liberala idéer som fördes fram under Upplysningen och Franska Revolutionen, med andra ord, med ett blomstrande näringsliv som står utanför statlig inblandning i så stor utsträckning som möjligt. Det som ska prioriteras för en nations välmående är tillväxten, företagen och den privata sektorn, en idé som på många plan skiljer sig radikalt från efterkrigstidens starka socialdemokrati med stora välfärdsapparater, starka fackföreningar, sociala skyddsnät och folkhem. Samtidigt förlorar nationalstaten sin historiska betydelse som liberalismens politiska projekt och arena för förändring. Nationens välmående bestäms inte bara av de inhemska förhållanden och den inhemska produktionen, utan överstatliga och transnationella projekt etableras för gemensamma export- och importbestämmelser.

De som fick fronta denna nya politik var Margaret Thatcher, Storbritanniens premiärminister 1979-1990 och Ronald Reagan, USA:s president 1981-1989. Båda två karismatiska ledare med ett gemensamt mål: krossa alla spår av arbetarrörelsen, både den inhemska och den internationella. Med stöd till Contras i Nicaragua, Pinochet-juntan i Chile och nedläggande av gruvor i Storbritannien var nyliberalismens ansikte utåt en brutal och aggressiv högerpolitik. Från detta föddes inte EU, men politiken blev vägledande för unionen som bildades 1993, från den tidigare Kol- och Stålunionen.

EU framställs ofta som ett fredsprojekt, för att Europa inte ska återgå till de två hemskheterna, kommunism och fascism, som så länge hade ett starkt grepp kring många europeiska länder. I stället ska demokrati främjas, och inneboende i EU:s demokratibegrepp ligger frihandel och fri rörlighet för kapital. Med denna omställning av ekonomin tillhör även en omfattande ideologiproduktion, inte bara om EU:s nödvändighet och fredsbevarande funktion (samt hur de går ihop), utan även om en imaginär gemensam europeisk historia, samhörighet och idégrund. I de här ingår en varnande bild av den andre, något som med risk ligger precis runt hörnet om allt går fel, nämligen världskrig, kommunism, nazism, folkmord. För att undvika de här framställs EU som den enda vägen framåt, ett politiskt projekt som ska ena alla under identiteten ”europé” mot det hemska förflutna.

 

Murens fall och ett enat Europa

1989 markerar många saker i det kollektiva europeiska och västerländska minnet. Gränsen mellan DDR och BRD öppnas, folket river muren tillsammans, och Sovjetprojektet går in i sista fas, mot en säker död. Enandet av ett åtskilt folk, den västerländska demokratins vinst över den österländska totalitarismen och friheten från realsocialismens ok lyfts ofta fram som stora framgångar med murens fall. Kapitalismens vinst över socialismen för dock inte bara med sig liberala marknadsreformer i det gamla socialistiska öst, utan en ny period i västerländsk politisk historia. Tanken om den enda vägens politik, att murens fall markerar något slags slut på historien och att den enda vägen framåt i detta posthistoriska statiska samhälle är liberalismens väg framåt präglar västerlandet, politiker upprepar gång på gång att de måste sälja ut och privatisera, att det inte finns några andra alternativ till avreglerade järnvägar, privatiserad vård och vinstdrivande förskolor. Retoriken återfinns i alla skikt av politiken, från kommunpolitiker som förklarar varför allmännyttan säljs ut, och upp till EU:s toppskikt när de ska försvara unionens existens som enandet av ett splittrat Europa.

1993 bildas alltså denna union som ska försvara de gemensamma europeiska värderingarna, bevara freden i den minsta kontinenten i världen och börja lägga den ekonomiska och sociala grunden för den moderna europeiska identiteten. De nyliberala idéerna är inte bara något som förs fram i parlamenten runt om i västvärlden, utan de blir till institut som EU, ECB och IMF.

Konstruktionen av en identitet

I The Euro And Identity Politics in Europe presenterar Risse tre olika sätt att förstå konstruktionen av en europeisk identitet i relation till andra identiteter. Det första sättet är att se de olika identiteterna, nationell, europeisk, regional et cetera som inkapslade i varandra, som ryska dockor. Den regionala identiteten finns inuti den nationella identiteten, som i sin tur finns i den europeiska identiteten.

Det andra sättet Risse lägger fram är idén om att identiteterna ska ses som separata identiteter som ibland går in i varandra. Exemplet han använder är att man teoretiskt sett kan känna en stark könsidentitet och en stark europeisk identitet samtidigt, men att alla som har samma kön känner inte likadant inför Europa och vice versa.

Mest intressant är dock hans tredje teori som säger att de olika identiteterna och komponenterna som utgör dem inte kan skiljas från varandra, utan att de olika identiteterna tar från varandra och påverkar varandra. En svensk identitet skulle innehålla delar av den europeiska identiteten, den regionala identiteten innehåller delar av den svenska identiteten, et cetera. Denna tankefigur öppnar i sin tur upp möjligheten att korrekt kunna analysera hur olika människor, från olika nationer, upplever EU.

Förhållningssätten till unionen bland de olika politiska toppskikten i Europa och EU skiljer sig radikalt åt. I Tyskland ses integration i Europa (EU) som en försäkring mot att återgå till landets nazistiska och militaristiska förflutna, det vill säga, EU för dem är först och främst ett fredsbevarande projekt för att rädda Tyskland från sig självt. Frankrikes politiska toppskikt såg Europa på ett helt annat sätt, för dem var det exporten av det som de ser som ”franska värderingar” så som republikanism och upplysning. Båda två är ett exempel på hur förståelsen av en europeisk identitet förändras av förståelsen för ens egna nationella identitet. Det exempel Risse tar upp som går emot detta är de brittiska politikerskikten, som konstruerade Europa som något som står i motsättningen till nationen, och i synnerhet den brittiska nationen. EU är således inget som har fått stöd endast genom informationskampanjer, utan på grund av uppfattningen om en identitet, en gemenskap och inkluderingen i ett samhälle. Ju mer EU blir en reell sak att förhålla sig till i folks liv, desto mer identifierar sig folk med Europa. Som jag tidigare konstaterat har inte EU eller Europa de flesta av de traditionella sakerna en nationalstat använder sig av för att öka identifikationen med nationen, utan får då använda euron som en gemensam identitetsmarkör. Euron blir då ett materialiserat Europa (EU) i folks liv, för att öka identifikationen med Europa.

Identifikation med EU

”Genom att använda euro i stället för nationella valutor känner vi oss lite mer europeiska än förut” Från november 2001 till januari 2002, en period på två månader, gick antalet människor i eurozonen som höll med om detta påstående från 51 % till 64 %, skriver Thomas Risse i The Euro and Identity Politics in Europe[3]. Euron har inte bara tjänat ett ekonomiskt syfte i att tjäna Tysklands och Frankrikes banker, utan har även blivit en markör för europeisk identitet. För olikt en vanlig nationalstat har inte EU de starka identitetsmarkörerna som utmärker en nationell identitet, förutom EU-flaggan. Det är t.ex. inte många som (aktivt) förknippar Beethovens An Die Freude med EU, även fast det är unionens officiella hymn.

I stället fyller valutan funktionen som en gemensam identitetsmarkör. På sedlarnas fram- och baksida kan man se fönster, portar och broar från olika epoker i europeisk konsthistoria. Runt folkomröstningen om euron 2003 listar DN ja-sidans 10 tyngsta argument. Bland argumenten om en högre ekonomisk tillväxt och ökad export kan man hitta ”Den gemensamma valutan bidrar till att väva samman medlemsländerna, vilket stärker fred och välstånd.”[4] Tillsammans, för freden, för välståndet, trots våra olikheter är fraser som ofta förekommer i EU- och EMU-förespråkarnas argumentation för ökad inkludering i projektet.

Hur förhåller sig då en nationell identitet i relation till en europeisk identitet? Eurobarometers undersökningar visar att många i första hand identifierar sig med sitt eget land, sedan med Europa, och att de inte upplever att det skulle finnas en motsättning mellan de två olika identiteterna. Den europeiska identiteten och den nationella identiteten komplimenterar snarare varandra än att ersätta varandra. Stödet för ökad EU-integration är även större bland de som i andra hand identifierar sig med Europa än bland de som endast identifierar sig med nationalstaten.

 

 

 

Europas oändliga gränser

”Europa är ett sinnestillstånd som formats och fostrats av sitt andliga, filosofiska, konstnärliga arv och som drivits framåt av de lärdomar vi dragit av historien.”

Detta citat är hämtat från deklarationen som kulturkommittén för EU-kommissionens projekt ”Ny skildring av Europa”, publicerat under namnet ”Europas kropp och själ”. Citatet skiljer sig radikalt från de skrivelser som dåvarande Kol- och Stålunionen gjorde i dokumentet ”Declaration of European Identity” år 1973, där emfas ligger på att skapa en europeisk federation genom att etablera gemensamma grundvalar för ekonomin. Från detta har EU:s beskrivning och tankar om Europa rört sig mot en kultur, en identitet och ett sinnestillstånd. Med andra ord har de geografiska gränserna för Europa effektivt sett suddats ut, tillhörighet till Europa ses alltså som en högst subjektiv fråga.

Staffan Lundgren skriver i sin text ”EU. Europa. Identitetspolitik”[5] att ”De transterritoriella gränserna som föreställningen om Europas andliga gestalt implicerar innebär således inte enbart att det andliga Europa inte har några politisk-geografiska gränser utan möjliggör också att det andliga Europas gränser kan dras inom dess politiskt definierade territorium”. Europas gränser följer alltså inte de geografiskt dragna gränserna, eller ens EU:s gränser, istället kan de dras mot det som egentligen kan inkluderas i Europa, som t.ex. östra Europa, och inkludera länder som inte tillhör Europa, så som USA som i många anseenden inkluderas i den europeiska identiteten.

Denna inre gränsdragning blir inte bara tydlig i retorik, utan också i hur den europeiska nya högern och dagens rasism fungerar. I den uppmålade konflikten mellan Europa och islam, eller i mer etnonationalistiska strömningar, konflikten mellan den vita rasen och de icke-vita raserna, kallas det på hela Europas hjälp för att stå emot detta externa hot, men rasismen slår även mot folk inkluderade i den europeiska gemenskapen, så som när byggarbetare från Polen och baltstaterna blir grovt exploaterade under förfärliga arbetsvillkor i Sverige, med stöd från EU.

Gränsdragningen sammanfaller allt mer, som Lundgren skriver, med den europeiska nya högern som bytt ut rasretoriken mot att istället prata om kriget mellan kulturer. I SDU:s pamflett ”Nationernas Europa” kan man hitta formuleringar som ”Den verkliga europeiska identiteten sträcker sig långt tillbaka i tiden, och dess självuttryck har under årens lopp realiserats i några av de mest högtstående och kraftfulla former i världen.”[6], något som kontrasteras med att beskriva muslimsk kultur som en kultur präglad av förtryck, antisemitism, kvinnohat och barbarism, som i den europeiska nya högerns ögon, nu importeras till Europa. Fascismen har blivit internationell, avpolitiseras av sina egna företrädare, och är likt den europeiska identiteten, gränslös. Den nationella fascistiska identiteten förstås, som tidigare konstaterat i Konstruktionen av en identitet, i relation till den internationella (europeiska) identiteten, och vice versa.

Slutsatser och diskussion

I textens titel ställs frågan ”Är EU ett identitetspolitiskt projekt?”. Själva frågan blir svår att besvara med bakgrund av hur värdeladdat ordet ”identitetspolitik” är i svensk vänsterdebatt just nu, och ställer ytterligare en fråga, nämligen om den europeiska unionens syfte. Är det en union som för en politik utifrån identiteten europé? Ja, vi ser tydligt hur EU förstärker idén om den europeiska identiteten genom euron, och hur unionen beskriver sig själv som den enande faktorn för Europa i sina dokument. Är det en union som för en ekonomisk politik för att gynna europeisk överklass? Ja, den gemensamma valutan, de lagstadgade fyra friheterna och de antifackliga besluten som tagits i bland annat svensk Arbetsdomstol med hänvisning till EU-lagstiftning (Byggnads konflikt mot Laval) tjänar ett tydligt klassintresse. Frågan är vad som kommer först i detta, hönan eller ägget. Utifrån en marxistisk synpunkt är det tydligt att EU:s identitetspolitik tjänar som en överbyggnad till den materiella basen, för att rättfärdiga den ekonomiska politiken. Identitetens innehåll anknyter till saker långt bak i europeisk historia, så som stoltheten över den progressiva kontinenten från Upplysningens dagar, samt Upplysningens gränsdragning mot öst.

Den nya fascistiska högern delar i mångt och mycket EU:s syn på europeisk identitet, kultur och den europeiska överhögheten gentemot resten av världen. Även i denna retorik finner vi att gränserna för Europa sträcker sig långt utanför det politisk-territoriella Europa, men att den även drar gränser inuti detta Europa. Solidariteten mellan nordamerikanska fascister och europeiska fascister är inte svår att finna, det krävs endast att gå in på valfri engelskspråkig fascistsida för att se hälsningar från USA, samtidigt som gränsen mot länder som Rumänien och Bulgarien med en stor romsk befolkning är tydlig.

Vad spelar då allt detta för roll för en vänster som vill radera alla spår av EU till förmån för det nationella självbestämmandet, i tider av Grexit och Brexit? Vill vi krossa den europeiska samhörigheten och ersätta den med något annat, vill vi omforma den för att kunna använda den för vår egen ideologiproduktion och våra egna politiska projekt? Alla de här frågorna är berättigade och kräver lång diskussion inom dagens vänster, som så gärna pratar om ett utträde ur EU, men aldrig pratar om vad ett återtagande av nationalstaten som politiskt projekt skulle innebära, eller vad som skulle komma istället. Med den grekiska Syriza-regeringens underliggande hot om utträde ur EMU och EU börjar tron på unionen falla, och eurons värde dala. De här frågorna är inte ett drömmande utopiprat, utan en konkret politisk fråga vi står inför, en fråga som kräver diskussion, eftertanke, och handling med mål i sikte.

EU-flaggan

Arbetet finns som PDF här.

 

---

[1] Bo Stråth, A European Identity: To The Historical Limits of a Concept

[2] Nationalencyklopedin, nyliberalism.

[3] Thomas Risse, The Euro And Identity Politics In Europe

[4] http://www.dn.se/nyheter/politik/ja-sidans-10-tyngsta-argument/

[5] Staffan Lundgren, s.9 EU. Europa. Identitetspolitik., 2015

[6] Sverigedemokratiska Ungdomsförbundet, s.1 Nationernas Europa, 2014