Tiggeriförbud: den enkla lösningen på det svåra problemet

I sin sista Fokus-krönika Till symbolpolitikens försvar skriver min namne Thomas Engström om att införa ett förbud mot tiggeri. Reaktionerna har varit de förväntade från alla håll och kanter, en upprörd vänster, en retweetande brunhöger, och en ljusblå höger som håller tyst. På Twitter har kritiken haglat mot faktumet att det har utgåtts från hur man själv känner när man går förbi tiggaren som skramlar med sin pappmugg, i stället för att sätta sig in i någon annans perspektiv. Men faktum är, oavsett vad man tycker om det, att det är såhär folk känner, och då är steget till att vara för ett tiggeriförbud inte så långt. För även om Thomas Engström skriver att en sådan lag förmodligen skulle bli helt verkningslös (med en parantes om synen på statens rätt att lägga sig i frivilliga ekonomiska transaktioner mellan privatpersoner), så finns den falangen som vill ge polis och stat i uppgift att rensa gatorna på tiggare med hänvisning till ett förbud. Den enkla lösningen är det enkla svaret på det svåra problemet.

För ett förbud mot tiggeri är den enkla lösningen, en lösning som ingen ifrågasätter hur den kommer gå till, frågan om finansiering och administrativa uppgifter skyfflas bort från samtalet, trots de omfattande omställningarna detta skulle innebära. Det handlar om att skicka signaler, sägs det, men till vem är fortfarande oklart.

Margit Richert tweetade samma dag om att ge varenda tiggare socialbidrag för att sedan skicka räkningen på de här socialbidragen till de länder som tiggarna kommer ifrån, vilket också är en symbolpolitisk handling, men en som vänstern har att lära av. Det är en lösning som får tiggare att leva på något annat än existensminimum, att erbjuda dem ett alternativ till att sitta på gatan, en enkel lösning som någon räknenisse på något departement någonstans kan få räkna ut detaljerna på.

Vi kan skrika på EU:s hjälp för att sätta press på Rumäniens regering att sluta behandla medborgare som om de vore boskap, och vi kan bli hesa av våra rop på att Rumänien ska betala tillbaka en nota för medborgare de inte ser som sina egna, men faktum är att EU inte kommer vilja pressa ett medlemsland på något annat än ekonomin och Rumänien kommer glädjas åt att vi tar hand om deras medborgare. Varför gör vi detta då? För att ta hand om utsatta människor i vårt eget land, och för att erbjuda vår egna enkla lösning som det enkla svaret på det svåra problemet. En lösning där detaljerna kan vänta.